En hyllning till den nordiska naturen

En gång i tiden fanns det en liten svamp som växte i skogen. Den blev större och upptäckte snart att den var omgiven av vackra ekar och bokträd. Den lilla svampen älskade sitt hem.

Men en kväll kom en fruktansvärd storm och ruskade om i träden. Svampen tittade upp på trädtopparna, skälvde lite och grät. När kvällen blev natt dök den skinande månen upp på himlen.

”Lilla svamp, varför gråter du så ledsamma tårar?” frågade månen.
”Jag är så rädd för stormen”, grät svampen.
"Åh, men lilla svamp, du ska inte vara rädd. De som går igenom en storm får de starkaste rötterna."

Det var en gång en uggla som bodde i ett träd mitt på en skolgård. Varje morgon möttes ugglan av en skolpojke.

”Kloka uggla”, frågade pojken ”Hur blev du så vis?”
Ugglan svarade: ”Visdom kommer med åldern.”
”Men min lärare är gammal och dum!”, utbrast pojken.

Ugglan suckade och sa:
”Om några år kommer du att förstå varför läraren inte är dum.”
"Men jag vill vara klok nu!", protesterade pojken.
Ugglan flög ner från trädet, landade på pojkens axel och viskade:
"Tiden kan användas bra eller slösas bort. Så se till att använda den bra – det är nämligen visdom."

För länge sedan bodde en nyfiken mus under jorden med sin familj. Hennes största önskan var att utforska världen på egen hand. Hon frågade sin familj vad de tyckte.

”Katten kommer att fånga dig”, sa brodern.
”Räven kommer att fånga dig”, sa pappan.
”Fåglarna kommer att fånga dig”, sa mamman.

Men då kom mormor mus ut från sovrummet. Hon pekade med sin käpp och sa:
"Vår lilla mus kommer aldrig att lära sig att fly skogens farliga djur om vi inte låter henne gå ut och prova! Vi måste lita på att vi har uppfostrat henne rätt."

Och med dessa ord lät de den nyfikna lilla musen springa ut. Det sägs att hon blev den smartaste musen av alla, eftersom hon alltid litade på sin förmåga att övervinna livets hinder.

Det var en gång ett litet ekollon som var mycket mindre än andra ekollon, men med större drömmar. Ekollonet drömde om att bli en hög och mäktig ek.

De andra ekollonen gjorde narr av det lilla ekollonet och sa:
”Lilla ekollon, det kommer aldrig att hända.”

En dag kom en vänlig ekorre förbi och bestämde sig för att hjälpa ekollonet. Ekorren grävde ett hål och begravde det lilla ekollonet i hopp om att det snart skulle gro. Tiden gick, men ingenting hände.

Men så en ljummen vårdag började ekollonet spira och växte upp till en imponerande ek. Den gav nu skydd åt insekter och djur och skugga för människor. Snart blommade trädet och små nya ekollon spirade. Det var det lyckligaste trädet i hela världen.

Det var en gång en liten sparv. Hon låg ofta tryggt och bekvämt i sitt bo och tittade med beundran ner på alla de snabba djuren som sprang kors och tvärs i nere på marken.

Även om hon fortfarande bara var en liten fågelunge var den lilla sparven full av nyfikenhet och livsglädje och drömde om att en dag bli lika snabb som hjorten, ekorren eller kanske den kvicka haren. Under ett ögonblicks ouppmärksamhet föll sparven ur boet. Hela sitt liv hade hon drömt om hög fart. Men ett fritt fall i tunn luft gick alldeles för snabbt.

Duns! Den lilla sparven ramlade ner på marken. Omtöcknad efter fallet såg hon att hon hade skadat sina ben. ”Åh nej, nu kommer jag aldrig att kunna springa lika fort som de andra djuren i skogen”, grät sparven.
I sin olycka tittade hon upp mot himlen och såg en stor fågelflock flyga högt över trädkronorna. Hon viftade försiktigt med vingarna och flög sedan iväg. Hennes ben gjorde fortfarande ont när hon flög snabbare och snabbare förbi både hjorten och ekorren – och till slut haren.

Det var en härligt varm sommardag för länge sedan ute i backarna på landet. En perfekt dag i korgens lyckliga liv – det var dags för picknick med alla barnen i byn. Korgen älskade att känna skogens oslipade natur. Ja, han älskade faktiskt att vara picknickkorg. Och även om han nu var gammal och hade slitna handtag som vållade honom stor smärta, kände han fortfarande stor stolthet när han fick förtroendet att bära läsk, nybakat bröd, hemlagad salami och de ljuvligt goda kakorna.

Knak! Ett avbrutet handtag och han kastades in i buskarna. Sommaren gick och vintern kom – men korgen låg bara på marken och frös.
Han hittades slutligen och plockades upp av en gammal dam som var ute och plockade ved. Hon fixade snabbt handtaget. Tvättade korgen och torkade den. Och så var korgen redo att njuta av sin ålderdom vid brasan i den gamla damens varma och mysiga stuga i skogen. Varje dag när korgen packades med ved njöt han nu mer än någonsin av att känna skogens opolerade natur som han älskade så mycket.

På en iskall höstdag för länge sedan rusade en våldsam storm genom skogen och rev alla löven från träden. Nästan alla. Det lilla ekbladet högst upp i det största trädet i skogen satt kvar.

Helt ensamt satt det där och frös medan de andra löven låg tryggt och varmt på marken och bildade de vackraste bilderna på skogsgolvet. 'Om jag bara kunde släppas fri och falla ner snart', bad det.

Vintern gick. Det lilla ekbladet hade nästan gett upp allt hopp om att komma ner från trädet när en lätt sydvind på den vackraste vårdagen befriade det. Ekbladet föll och föll, och precis när det tänkte, 'Nu blir jag äntligen en del av de vackraste bilderna på skogsgolvet', kom en liten flicka cyklande längs skogsstigen. Istället för att landa på marken hamnade ekbladet i flickans cykelkorg. Flickan blev genast förtjust i det vackra kopparfärgade ekbladet – det hade en mycket varmare glöd än alla de andra löven i skogen.

Hon tog med det hem, torkade det och satte det i en fin ram. Och det är helt säkert att det lilla ekbladet blev den vackraste bilden på den lilla flickans vägg, där det satt skyddat från stormar och kyla i många år framöver.

Det var en gång en förlorad själ som, fylld av olycklig kärlek, hade skurit in ett hjärta i den kraftiga barken på en gammal ek långt inne i skogen.

Trots sitt smärtsamma ursprung slog det lilla hjärtat av glädje och vänlighet, och alla skogens djur älskade att komma på besök. För hjärtat i ekträdet var något alldeles speciellt. Det kunde känna sorgen i ensamma själar. Och när det öppnade sig och började slå starkare, mådde de besökande genast bättre.

Tiden gick, och fler sorgsna själar passerade förbi. Varje gång öppnade det lilla hjärtat sig och fyllde dem med kärlek och tröst. Men en dag började hjärtat känna sig tomt och svagt.

En klok gammal uggla flög ner till hjärtat och sa: "Även om en berättelse börjar olyckligt kan den ändå sluta lyckligt. Att ge kärlek är vackert, som du redan vet. Men du måste också komma ihåg att ta emot kärlek från andra - och att älska dig själv. Endast så kan du ge vidare äkta kärlek."

Det lilla hjärtat slog nu ännu starkare än tidigare och kunde nu ge ännu mer kärlek till alla, eftersom det mindes att också fylla sig självt med kärlek.